Idag när jag satt på tunnelbanan hem lyssnade jag på ett samtal mellan 3 pojkar, kan ha varit runt 12 år. Själv satt jag och "läste" en bok, men snappade snabbt upp ord de sa och då kunde jag inte sluta lyssna.
    De pratde om... ja allt möjligt egentligen, det var mest sättet de pratade jag reagerade på.

Det visade sig tydligt att det var just en kille som var den där rebelliska coola killen i klassen, som alla vill bli sedda av och prata med etc. Sedan var det två andra killar, som ville göra aaaallt för att få den coola killens uppmärksamhet, speciellt en av dem.

De börjar prata om slagsmål, och oojaa de var mycket slagsmål i coola killens gamla skola och jaa de var ju så kul att försvara sig, de var kul med slagsmål helt enkelt. Snabb hänger de andra två på och håller med att slagsmål, det är kul det! 
    Den ena kille som var ute efter mest uppmärksamhet börjar förklara värsta avancerade förklaringen om när han slog en kille i en backe, som dessutom var täckt av is. Och oj vad den andra killen hade fått stryk och oj vad han hade ramlat.
  
Jag märkte direkt att den coola killen snabbt tappar intresset för den komplicerade förklaringen och börjar titta omkring i jakt på något annat spännande. Och då hör jag den coola killen säga (som tidigare sagt att det va ju så coolt att slåss) att de är bara töntar som slår andra, och att minsann uppmärksamhetskillen verkligen är en tönt!
   Och vad tror ni händer? Snabbt som attan håller killen med , han som nyss suttit och förklarat att han var stentuff som slogs i en backe...

Jag förundras verkligen av detta, barn, vuxna, människor överallt, som inte vågar stå upp för vad de tycker. Om det är en sak min mamma alltid har sagt till mig är att man ska säga sin åsikt och stå för det man tycker. Visst, när jag var liten kanske jag inte tänkte på det så mycket, då hade man mest kul. 
   Men nu märker jag tydligt att mammas ord har tagit och nu säger jag verkligen det jag tycker.

"Bara döda fiskar följer strömmen."